Reseupplevelser med resbitna och reslystna Tom Ryynänen

Fritidsresors mål och volym har ökat väldigt mycket under 2000-talet, det vet vi. Fakta stöder uppfattningen att dels upplevelser av lokal kultur, dels starka egna intressen (sport, natur, konst, historia eller språk) är sådana motiv som fått allt större betydelse för val av resa. Nu medan coronapandemin fortsätter, verkar ivern för avlägsna mål att mattas av - just nu av förståeliga skäl. Ändå frågar man sig hur starkt intresset för en tidigare bokad resa varit, om man slutgiltigt redan avbokat den och helt hunnit växla om till ett annat fritidsintresse. De flesta stannar troligen i hemlandet under sommaren 2020, på grund av smittorisk och delvis också myndigheters restriktioner, men det blir intressant att se hur resandet påverkas på längre sikt.

Många reser ändå redan nu i sommar till bl.a. Medelhavet, både i stora grupper för sol och "förströelse" och i lite mindre grupper, som drivs av ett starkt (nyttigt) intresse för den miljön och kulturen. Nyligen (Hbl 3.7. om forskningsprojektet Barometern) kunde vi läsa hur finlandssvenskar känner en växande samhörighet med Europa. I den nätbaserade enkäten deltog 4800 finlandssvenskar och stora olikheter i övriga prioriteringar framkom, men med en enhetlig trend av ökad europeisk orientering eller "identifiering". Vi får anta att åtminstone den svenskspråkiga minoriteten i Finland senare kommer att resa i Europa som förut, men kanske med mera markant intresse för lokala miljöer där. Detta kan man ju förverkliga med egen planering på nätet eller genom att delta i sådana gruppresor, som arrangeras med genuint lokalt innehåll och substans. I båda fallen kan man undvika "massturism", men det kräver tid och kunskap. 

Det känns lätt att idag på nätet välja och vraka bland destinationer och sevärdheter. Vi kan i förväg se hotellets badrum, färgen på gardinerna och avståndet till playan, mm. Men det ger inte samma intryck, som vi får med våra fem sinnen av natur, kultur och medmänskor - allt vi möter och lär oss av på platsen och senare minns. Ju längre bort vi reser, desto mer kan vi med öppet sinne också lära oss förstå avvikande kulturer och skala bort fördomar, vilket kan vara nyttigt också på hemmaplan. Trots pandemin behöver inte vi fly i rangliga båtar eller söka ett nöduppehälle långt från hemlandet.

Vi vet alla hur resandets orsaker förändrats under århundraden och -tusenden, men ändå har det aktiva resbehovet och -viljan vanligtvis gällt bara en del av olika folk. Det sägs att den andel av Nutidsmänskan, som spridde sig från Afrika för ca 60 000 år sedan och sökte nya möjligheter att livnära sig, var bara en femtedel av den tidens Homo Sapiens. Flertalet valde att stanna kvar.

Stanford University och National Geographic talar om en variant av genen RD4, som hos ca 20 % av både forntidens och nutidens mänskor förorsakar "curiosity and restlessness" samt beredvillighet att ta mera risker och pröva nya möjligheter. "Äventyrsgenen" är kanske det som driver många av oss att bege oss till och uppleva avlägsna exotiska platser, kanske utan direkt trängsel av turister.

Gränsen mellan jobb och privatliv blir ocksåmindre tydlig bland yngre generationer, som inte bara söker en utkomst, utan värden och upplevelser i sin verksamhet; detta enligt en svensk rapport om "Framtidens Resande", baserad på 8500 personer från 24 länder, beträffande förväntningar och beteende hos resande. Taloustutkimus publicerade en enkät (redan 12/ 2013) om hur finländare vill utnyttja sin fritid och vad de vill uppnå i livet. 3565 personer i 15 åldersgrupper svarade på frågor om värdegrund. Resultatet visar en ytterst klar förändring av värderingar bland de yngsta åldersgrupperna. Hälften av 15-20 åringarna är upplevelseinriktade, medan i grupperna över 55 år knappt 10 % värderade högst upplevelser och utmaningar - då en klar "motsats" var hemmet och traditionerna. Resebitna äldre avviker alltså klart från den här allmänna uppfattningen.

Det är ju inte alltid så klart vad som menas med upplevelser och hur unika de kan tänkas vara. Då kommer vi in på det intressanta om hur genuina eller "autentiska" reseupplevelser bör eller förväntas vara i nutid (reella - eller virtuella och lättsinnigt kommersiella, på nytt efter koronan). Lockelser "upptäcks" av tusentals turister, som köar på många platser för att se just det som smarta företag och stolta orter önskar visa dem.

Det är förståeligt att allt fler anser i synnerhet flygresor vara i det närmaste förkastliga, på grund av flygplanens avgaser. Dels har samhället vaknat upp till att överlag inse allvaret med mänskans miljöförstörelse till följd av mängden mänskor och en otrolig mängd transporter, dels utpekas främst flyg och kött som de främsta bovarna för CO2-utsläppen. SITRA påvisar hur finländarnas "kolavtryck" i medeltal per år uppgår till ca 10 300 kg CO2 ekvivalenter per person och år! Därav är medeltalet för flygresor /person ca 630 kg per år, som vi visserligen kan påverka lättare än boendets andel - eller matens frånsett köttet..., men samtidigt kan vi ju kompensera med mindre "övrig konsumtion" (3400 kg CO2) eller "personbils- etc. transporter" (3000 kg). Ser vi ur industrins synvinkel är ju energi och stålindustri verkliga bovar. Enligt svenska Naturvårdsverket motsvarar stålverket SSAB:s utsläpp (än så länge) på ett år ca två miljoner Thailandresor!

Nog om detta, men visst kan man ju tänka, då tusentals turister per vecka "industriellt" förflyttas till en hel hotellstad i Thailand eller Kanarieöarna för att plaska, äta och dricka sinsemellan, att nyttan är ganska långt ifrån nöjet. Men, förståeligt är det.

Turistökningen har varit enorm på många håll och lokalbefolkningens attityd är inte alltid den samma som den en gång varit, i nyfikenhet inför de första turisternas ankomst. Bemötandet i Afganistan, på Bali och i Roms museer tycks ha ändrat under 40 år, men av olika orsaker. I Afganistan har orsakerna växlat efter slutet av 1970-talet flera gånger och själv har jag inte besökt vare sig Afganistan eller Bali sedan dess. Då jag med ung fru och två vänner besökte Bali 1972, bodde ca 1,8 miljoner mänskor på den 150 km långa, bördiga ön med sin starka unika kultur. Öns flygfält hade öppnat 1969 och turismens Master Plan blev färdig strax därefter, så turisterna hade hunnit öka vid 1972 till ca 20 000 inflygande per år. Hippies började anlända, men förmögnare turister var rätt fåtaliga, då endast ett par bättre hotell stod färdiga.

Nu har Bali inte bara 4 miljoner lokala öbor, utan också 4 miljoner turister årligen! Visst har också hela Indonesiens befolkning ökat från 90 miljoner till 270 miljoner under samma tid, men ändå tror jag att ett besök på en annan mindre ö i landet kunde tillföra en resa sådana äkta upplevelser, som storskaligheten i Jakarta och Bali inte längre möjliggör.

Många av de mest berömda sevärdheterna i ett antal länder (såsom toppmuseerna i Rom eller Florens) förutsätter att man köpt en bra guidetur eller förberett sig och köpt inträdestimme i förväg bland tusen andra, om man valt de populäraste månaderna och tidpunkterna. Detta talar för att välja destinationer, som är "nyare", billigare och genuinare utan turistträngsel, men om man är verkligt intresserad av vissa världskända sevärdheter menar jag förstås inte att lämna dem osedda. Ändå är det många som gärna väljer nya, mera "udda" ställen för sina resor, medan bilden vi har av många länder verkar ändra förvånansvärt fort. 

Efter att Kina och Vietnam öppnade sig på 1980-talet och folket i Kambodja började försona sig med de röda khmererna, blev det rusning för både affärsfolk och turister till dessa länder. Senare blev det dyrt och tufft i Kina, så Vietnam blev populärare för vissa industrier och turismen följde. År 2008 kunde jag redan se jättelika industrihallar med globala logo-märken på vägen in till Phnom Penh, som ännu erbjöd fantastiska palats och pagoder samt hotell till ett mycket förmånligt pris. Visst är Anchor Wat i Kambodja ett lokalt "måste", men både kusten och huvudstaden är också sevärda.

Machu Picchu lockar stora mängder turister till Peru och visst imponerar byggnaderna och vyerna, men jag tycker att en båt- och tågresa i delar av Bolivien med ännu äldre välbevarade, mystiska byggen, och över Titicaca till Ayacucho och till en järnvägsstation på 4800 metershöjd på peruanska högplatån ochända ned till Lima med god mat och minnen efter conquistadorerna, plus kanske ännu Yagua och Jivaros indianerna i Amazonas, kan locka lika mycket.

Många platser i Thailand ligger lite utanför "mainstream" destinationerna, men inom räckhåll - med mera leenden på strändernas gästhus och förmånligare dagar. Ett kort flyg vidare till Yangon, Myanmar är värt några extra dagar för att se kontrasterna mellan det otroliga Shwedagon pagoda-området och folkets tågresa till marknaden, eller att ha en "rituell" måltid på Karaweik. De politiska problemen är mångbottnade och vår lilla ambassad där har försökt med små steg delta i lösningar. Vi skall väl förstå att regimen fördöms, men vi kan också försöka förstå folkets vardag.

I Sydafrika finns så många ställen som kan "nyupptäckas" och kombineras med landets mest kända sevärdheter och t.ex. i Tanzania eller Senegal finns ganska lättillgängliga resmål, som inte hör till de dyraste, men bjuder på upplevelser av djur, natur och annorlunda kultur. Det finns alltid kvar många fascinerande mål att se och ofta känner en researrangör till miljön och en lokal partner, som vet att välja ut det bästa för en resegrupp med liknande intressen att dela upplevelserna med.